Klockan är lite efter sju på kvällen. Lottningen för kvällens schackpartier är gjord och jag sitter mitt emot kvällens motståndare. Han är bättre än jag, både på pappret och i verkligheten. Jag måste spela på topp för att ha en chans. Varje drag är viktigt. I början spelar jag drag som jag har spelat tusen gånger tidigare. Det borde gå väldigt snabbt, men jag har två timmars betänketid för partiet så jag tvingar mig att spela långsamt. Jag låter tiden gå ett par minuter per drag och funderar lite på alternativa drag, fastän jag vet att jag inte kommer att göra dem. Men det måste gå långsamt, för om jag inte sätter ett lågt tempo nu kommer jag att spela för snabbt när dragen som jag behöver tänka på kommer.

Mitt i partiet behöver jag inte tvinga mig att spela långsamt längre. Ställningen är komplex och jag anar möjligheter. Det avgörande offret väntar runt varje krök. Jag tänker, söker, hittar och vederlägger och till sist måste draget göras. När jag väl bestämt mig flyttar jag snabbt och distinkt och trycker på klockan, men hjärtat i halsgropen; borde jag ha tänkt en minut till, var det något jag missade? Jag reser mig upp och går en liten runda i rummet, tittar ut genom fönstret, kollar hastigt på de andra partierna som spelas i lokalen. Allt för att hantera anspänningen och för att jag eventuellt ser något nytt när jag återkommer till partiet efter att ha lämnat det ett par minuter.

Klockan är snart elva på kvällen. Nu är tiden knapp. Partiet är fortfarande inte avgjort och både jag och min motståndare har mindre än två minuter kvar på klockan. Vid varje drag måste jag snabbt avgöra om detta är draget då jag skall kosta på mig tjugo sekunders betänketid eller om det gäller att genast dra utifrån vad jag spontant ser och kanske utifrån den plan jag skissat på i huvudet några drag. Jag vet att här finns något avgörande; om jag bara hade lite mer tid. Varenda sekund som jag ansträngde mig för att vänta för fyra timmar sedan vore guld värd nu. Men om jag hade spelat fort då, hade jag kanske spelat för fort i mitten, och då hade jag redan varit på väg hem med en förlust i bagaget. Det är spännande det där med de olika faserna i ett parti.

I mina senaste två partier i schackklubbens vårturnering har jag haft mindre än tio sekunder kvar när det hela tog slut, för två veckor sedan med förlust och i kväll med vinst. Så här långt har jag vunnit tre partier, spelat en remi och förlorat ett parti i vår. Samtliga motståndare är såväl på pappret som, hävdar jag fortfarande, i praktiken duktigare än jag, så jag är mycket nöjd. Och har nog haft lite tur.