”I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap.”

I predikan valde jag att lite närmare studera de tre exemplen på tro i texten, här lite komprimerat återgivet:

Att stå vid stranden till ett hav som delar sig måste vara omtumlande. Att våga sig ut på den torrlagda havsbotten måste kräva en hel del mod, dumdristighet eller tro, vilket vi efter tsunamikatastrofen 2004 måhända är mer medvetna om än någonsin. Men Israels folk trodde och vågade. Och den egyptiska armén trodde och vågade!

Som kristen finns det en frestelse att tro på under. Jag menar förstås inte att det är fel att tro på att Gud kan göra under, men det finns en risk att vi får för oss att Bibelns undervisning om att under skall ske när vi tror handlar om att vi skall lyckas tro på att undren skall ske. Och så blir det som när Adrian Plass i sin he(m)liga dagbok sitter en hel natt och försöker tro att ett gem skall flytta sig. Både Israels folk och egypterna satsade sina liv på att undret med det delade havet skulle hålla i sig. Men endast israeliterna satte sin tillit till honom som gjorde undret. Tron handlar om att lita på Gud, inte att visualisera underverk.

Israels folk var en stor grupp politiska/religiösa flyktingar som hade lyckats undkomma ett liv i slaveri, tortyr och förnedring. Nu behövde de någonstans att ta vägen. Man kan hypotetiskt fundera kring hur resten av Gamla testamentet hade sett ut om Kananéerna hade välkomnat dem med öppna armar och gjort plats för dem i sitt land. Nu blev det inte så, utan konflikt uppstod om utrymmet. När Rachav tog emot två spejare från Israels folk och gömde undan dem och hjälpte dem att fly så var det två representanter för flyktingar i behov av boende som hon mötte. Det var också personer som gick med löfte från Gud. Rachav tog emot dem som vänner trots att hon insåg att deras ankomst skulle förändra kultur och liv för henne.

Rachavs historia kan vara värd att ha i åtanke när vi funderar på hur vi skall hantera människor som kommer till oss i flykt för sina liv. För den som lever sitt liv i tro på omsorgens Gud är sådana människor värda att hysa även om det innebär att den egna kulturen förändras.