Rolig begravning

Millais - Das Tal der Stille.jpg
The Vale of Rest

Jag har gjort något roligt i veckan som gått. Jag har hållit en begravning. Som präst som inte är anställd av en kyrkoförsamling händer det mig inte regelbundet och när det väl händer är det ofta roligt. Så var det den här gången.

”Vad menar du?” undrar en och annan när jag häver ur mig sånt här. En begravning är ju inte rolig, den är sorglig, mentalt kanske på gränsen till kaotisk. Ändå har jag i veckan gått från en begravning väldigt glad, liksom jag i förra veckan gjorde från tillhörande sorgesamtal. Jag avser förstås inte någon glättig upprymdhet utan en djupare glädjeupplevelse.

Jag kände inte personen vid vilkens begravning jag medverkade den här veckan. Han var engagerad medlem i stadens pingstförsamling och jag har träffat honom vid några tillfällen i ekumeniska sammanhang, men jag kände honom inte egentligen. I stället har jag fått lära känna honom genom sorgesamtal, begravningsakt och minnesstund. Det är ett fint sätt att lära känna någon. När man lär känna en levande människa möter man någon med både gott och ont i sig. Förhoppningsvis får man se mer av det goda, men båda delarna finns där och det kan vara svårt att se bortom det man stör sig på. När jag får lära känna en död människa från dem som stod personen närmast ser jag personen genom saknadens kärleksfulla och förlåtande ögon. Det är upplyftande att få höra enbart gott om en människa utan att situationen är tramsig eller avsiktligt överslätande.

Någon tror kanske att jag inte alls lär känna en person på det här viset, att det är en falsk, ofullständig bild som framträder. Så tror inte jag. Bilden som framträder är bilden av en människa där det negativa inte längre fördunklar, det är bilden av en förlåten människa. Jag hoppas alltså och tror att jag fått se ett Guds barn lite grand genom hans ögon. Det är roligt.

14 thoughts on “Rolig begravning

  1. Hilser deg pastor, fra Norge. Sender et lite dikt jeg har skrevet!

    Å være kristen er ikke å være vellykket,
    eller mislykket,
    det er å være et menneske.
    Være den en er,
    – og vite seg elsket av Gud.

    Å være kristen er ikke å være perfekt,
    heller ikke det å prøve å bli det,
    men å vite seg elsket
    av Ham som ser alt
    – selv om en er den en er.

    Å være kristen er ikke å prøve å bli noe,
    det er å være noe,
    være planlagt til å være den en er,
    uttenkt til en plass i Guds plan,
    – skapt til det Gud selv har tenkt oss til.

    Det er ikke å kjempe for en plass i Guds rike,
    men å ha en plass nær til Guds hjerte,
    midt i Guds velsignelse.
    Være en Kristi vellukt for Gud,
    – det er å ha kommet hjem.

  2. Måste bara efter att ha läst din betraktelse och fundering kring begravningen och bearbetningen av densamma hålla med dig. Att se en människa genom Guds ”glasögon” gör man nog bäst efter det att de har gått bort, tråkigt nog. Att man kan fyllas av en djup inre glädje eller är det kanske tacksamhet som man kan uppleva efter det att man fått höra vad familjen kommer ihåg av en som vandrat hela livet med Gud som sällskap är en sann förmån. Tack för tankar och funderingar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *