Ofta sägs och skrivs det att krig och religion går hand i hand, att religionen är det främsta skälet till världens väpnade konflikter. Med avskräckande exempel som islamistisk terrorism, trettioåriga kriget och korstågen hävdas att utan religioner skulle världen kunna leva i fred. Att detta resonemang inte stämmer finns nog i ryggraden hos de flesta troende, eftersom vi alls inte kopplar ihop vår tro på en kärleksfull Gud med krigshandlingar, men jag vill bemöta argumentationen något mer ingående än så.

Religionskrig och sekulära krig

Vad som är ett religionskrig respektive ett sekulärt krig är inte självklart. Det är lätt att använda beteckningen “religionskrig” om alla konflikter där kombattanterna i huvudsak tillhör två olika trossystem, men religionskrig är det egentligen först om denna skillnad i tro utgör själva motivet i konflikten, eller åtminstone den främsta källan till motivation för densamma, det vill säga antingen att man strider för religiösa ideal eller åtminstone att man får soldaterna att tro att man strider för religiösa ideal. Eftersom konflikter oftast är mångbottnade blir gränsdragningen svår. Till exempel beskrivs konflikten i Nordirland ofta som en religiös konflikt mellan katoliker och protestanter, men kan minst lika väl betraktas som en etnisk konflikt mellan irländare och britter. Redan denna grundläggande definitionsproblematik gör det naturligtvis svårt att underbygga påståendet att krigen skulle försvinna utan religionen. Möjligen skulle det också kunna göra det svårt att dementera samma påstående, men för att ändå göra ett försök väljer jag att vara frikostig mot mina meningsmotståndare och för stunden acceptera att konflikter i gränszonen, såsom Nordirlandskonflikten och trettioåriga kriget, inte skulle ha uppstått om alla inblandade bekänt sig till samma kyrka.

Statistik

På Wikipedia finns en lista över hur många människoliv olika krig i världshistorien har skördat. Listan kan självklart ifrågasättas, inte minst utifrån att graden av tillförlitlighet på olika uppskattningar varierar och att man kan välja att räkna med indirekta offer eller ej, men helt fel ute är den inte och kan därför få fungera som exempel. I listan finns 30 krig eller krigsperioder med minst en miljon döda vardera. Av dessa kan cirka fem betraktas som religionskrig, här sorterade efter antal omkomna:

• Taipingupproret i Kina på 1800-talet: 20 miljoner omkomna. Det placerar konflikten på en delad femteplats på den totala listan. Taipingupproret har fått sitt namn av Taipingsekten vars lära var en blandning av kristendom och buddhism.
• Trettioåriga kriget på 1600-talet: 3–11 miljoner omkomna, protestanter mot katoliker.
• Gula turbanernas uppror i Kina år 184–205: 3–7 miljoner omkomna, taoister mot konfucianister.
• Hugenottkrigen i Frankrike på 1500-talet: 2–4 miljoner omkomna, protestanter mot katoliker.
• Inbördeskriget i Sudan 1983–2005: 1 miljon omkomna, kristna mot muslimer.

Möjligen kan inbördeskriget i Nigeria på 1960-talet också räknas till gruppen ovan med en miljon omkomna och stridande folkgrupper som till största delen var kristna respektive muslimer.

De här krigen är naturligtvis enorma tragedier och att de i varierande grad har motiverats med gudomlig vilja är skrämmande. Men dessvärre är de mer sekulära konflikterna ännu fler och ännu blodigare. Bara andra världskriget krävde fler offer än alla de ovan uppräknade tillsammans. Förmodligen gäller detsamma för mongolkrigen på 1200-talet. An Lushan-upproret i Kina på 700-talet kostade femton procent av världens befolkning livet.

Av de sammanlagt omkomna i de trettio stora krigen dödades förmodligen strax över 10 procent i de fem angivna religionsanknutna krigen. Och att dessa krig skulle vara “religionskrig” är som sagt en sanning jag ställt upp på mest för att kunna ge denna statistik. Såväl Taipingupproret som Gula turbanernas uppror var i själva verket lika mycket bondeuppror i tider av överbeskattning, naturkatastrofer och svält. Trettioåriga kriget utkämpades mellan makthungriga monarker med strategiska och territoriella mål. Bakom striderna i hugenottkrigen skymtar starka politiska intressen från brittiskt och spanskt håll. I Sudan kan stridigheterna också betecknas som etniska och handlade minst lika mycket om styrelseskick och oljetillgångar som om religion.

Subjektiv indelning

Ytterligare ett bekymmer, utöver statistiken, med problemställningen att världen skulle vara fredligare utan religion, är att den är bipolär i sin formulering. Alla religioner sammanfogas till en storhet, oavsett hur olika de är inbördes, och sätts i kontrast mot sekulär ateism. En sådan utgångspunkt kan vara naturlig för den som själv inte räknar sig till en religion, men blir förstås främmande för alla andra. Ur ett abrahamitiskt perspektiv, där grunden för hela tillvaron är att Gud är skaparen, kan det vara lättare att se den sekulariserade ateisten sammanbuntad med buddhister och asatroende eftersom de alla tar avstånd från en Gud som skapat allt ur intet. Ur ett kristet perspektiv kan man tänkas se grundläggande likheter mellan den sekulariserade ateisten, hinduer och muslimer genom att de utan tro på fullständig förlåtelse genom Kristus måste vara sin egen lyckas smeder.

På motsvarande vis kan man förstås göra lika subjektivt giltiga indelningar ur allas perspektiv och hävda att allt vore bättre om endast den egna åskådningen existerade. Ett sådant påstående är förmodligen också sant ur flera av dessa perspektiv förutsatt att den egna åskådningen är den som är sann. Förutsatt att kristendomen är sann och “Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal. 5:22–23) så vore det bästa för världsfreden om alla människor vore helt överlåtna till en innerlig och ärlig tro på Jesus.

Om den egna åskådningen däremot är falsk så blir förmodligen påståendet också falskt. Om till exempel den sekulära ateisten har fel i sitt antagande att kampen mellan gott och ont saknar andliga dimensioner, så faller hela tanken att världen skulle bli fredligare utan religion. För då skulle världen mista hundratals miljoner människors böner.