Dagens nyheter har testat att ringa till Gud. Det är Marianne Björklund som i en artikel (länk) skriver om den nederländske konstnären Johan van der Dong som har ”gett Gud” en telefon. Han har alltså spelat in ett svarsmeddelande där han utger sig för att vara Gud, och menar att människor som är mer vana att använda mobiltelefon än att sitta på knä vid sängkanten skall kunna vända sig till Gud på ett hemvant sätt.

Det kan inte finnas många församlingsaktiva under 40 år i Sverige, och förmodligen inte i Nederländerna heller, som inte har hört någon pastor eller ungdomsledare jämföra bön med ett telefonsamtal, så idén är ju inte direkt ny. Men medan van der Dong beskriver telefonen som ett enklare sätt att be, med möjlighet att lämna meddelande eftersom Gud råkar vara för tillfället oanträffbar, brukar pastorsversionen gå ut på att bönen är ännu mer tillgänglig än telefonen, utan täckningsskuggor, batteribrist eller borttappad telefon. Och, förstås, att Gud alltid ”är inne”.

Det mest begränsande i van der Dongs gudstelefon är dock fortsättningen. Han tänker nämligen inom ramen för sitt konstprojekt spela upp meddelandena offentligt, om än med förvrängda röster. Det innebär att den som tillhändelsevis ber via telefonen måst fundera kring hur mycket av sitt privatliv man är beredd att utlämna. Så är det naturligtvis alltid när man yppar sina böneämnen för andra, men när man vänder sig direkt till Gud kan man lita på att ingen annan kan höra. Vill man att någon människa skall lyssna och vara med och be rekommenderar jag snarare en präst än den aktuelle konstnären, eftersom prästen inte får lov att föra något vidare från ett enskilt samtal.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om van der Dongs tilltag. Å ena sidan har jag ju nämnt några invändningar, men om det å andra sidan faktiskt är så att det finns människor för vilka det här skulle vara ett lättare sätt att be, så kanske det kan vara bra ändå.