Uppdrag granskning om förbön

Pastor Castor 29 maj, 2014 401 kommentarer

I ett par månader har jag känt viss bävan inför veckans avsnitt av Uppdrag granskning. I programmet har ett antal präster med koppling till Frimodig kyrka uppsökts för själavårdssamtal. I själva verket var konfidenterna journalister med dold inspelningsutrustning. Vad man ville var att se om prästerna skulle försöka ”bota” konfidentens påstådda homosexuella läggning. Jag är själv präst i Svenska kyrkan och engagerad i nomineringsgruppen Frimodig kyrka. Jag hade på förhand fått läsa utskrifter av delar av programmet, men undrade över helheten; har mina kolleger sagt sådant som jag inte kan stå för?

Nu har jag sett programmet och jag är lättad. Prästerna i fråga har i några fall uttryckt sig på sätt som jag inte skulle ha gjort. De har i ett par fall förekommit konfidenterna i frågor om övergrepp, återigen på ett sätt som kanske inte var helt lyckat. Men de har bett om sådant som varje präst och varje kristen borde kunna be om. De har låtit konfidenten definiera sitt problem och sedan lyft fram detta problem inför Gud. I flera fall har prästerna varit tydliga med att vad Gud sedan gör är inget som vi styr över. De har på det stora hela hanterat situationen på ett sätt som jag tycker står väl i linje med själavårdens förutsättningar.

I programmet uttalar sig några andra präster på sätt som däremot framstår som teologiskt katastrofala. Malin Strindberg, präst i Tyresö församling, får frågan vad hon skulle svara en konfident som frågar: ”Kan Gud bota mig [från min homosexualitet]?”. Strindbergs raka svar blir då: ”Nej, det kan Gud inte göra.” Lars Gårdfeldt, präst och politiker inom Feministiskt initiativ, beskriver bön om ändrad läggning med orden: ”Det är kvacksalveri”. Avgående ärkebiskopen själv, Anders Wejryd, får frågan: ”Kan Gud bota homosexualitet?”. Svaret från avgående ärkebiskopen är rakt och tydligt: ”Nej, jag tror inte det.”

Genom programmet framhålls flera gånger att det är i strid med kyrkomötets beslut från 2005 att be så som FK-prästerna i programmet har gjort. Ärkebiskopen uttrycker sig: ”Vi har ju sagt att man skall inte ägna sig åt sådana här saker.” FK-prästerna får också frågan om det är rätt att ägna sig åt sådant och svaret blir genast att vi ägnar oss inte åt det. Att ”ägna sig” åt något är att ta initiativ, att driva en sak. Som präst ägnar jag mig inte åt att be för överviktiga som vill gå ner i vikt, men jag ber för dem om de ber mig göra det. Jag ägnar mig inte åt att be att människor skall förälska sig i varandra, men jag kan be om det med någon som önskar det. Och prästerna i programmet ägnar sig inte åt att ”bota homosexuella”, men de ber för människor som ber om förbön. Det som står om saken i kyrkomötesbeslutet från 2005 är: ”Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att ’bota’ homosexuella från deras läggning.” Att be för en enskild som så önskar kan knappast betecknas som en ”organiserad verksamhet i syfte att bota”.

Strindberg, som är mycket upprörd över vad hon sett av programmet, tycker att präster som jag och de i programmet förekommande bör lämna kyrkan:

”Svenska kyrkan har ju tagit tydlig ställning. Vi har ju bestämt att det här är vårt sätt att se på detta. Om man då som präst inte kan ställa upp på det, då finns det ju andra samfund och andra kristna kyrkor som finns att gå till om man känner att man vill ha stöd för sina åsikter i stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går helt stick i stäv med vad kyrkomötet ändå har beslutat.”

Själv har hon som sagt i programmet gett uttryck för att Gud inte kan ändra en persons sexuella läggning. Om man inte kan ställa upp på tron på en Gud för vilken ingenting är omöjligt, så finns det ju andra organisationer och föreningar som finns att gå till om man känner att man vill ha stöd för sina åsikter i stället för att vara kvar i Svenska kyrkan och ha en åsikt som går helt stick i stäv med vad bekännelseskrifterna, inte minst de ekumeniska trosbekännelserna, ändå säger. Skulle vi vara lika hårda som Strindberg skulle förstås samma utväg gälla även för ärkebiskopen.

Till sist: Jag vet att jag har komprimerat citat av Strindberg, Gårdinger och Wejryd, och därmed förenklat deras synsätt. Men de har valt att ställa upp i ett program som har just det som arbetsmetod. Och de har valt att göra det på programideologernas sida. Då får de nog stå ut med att bli bemötta på motsvarande vis.

Rekommenderar Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen: Om kvällens Uppdrag granskning: ”Inga svavelosande predikningar om synd och straff”.