Helvetets museum

I dag har jag gläntat på dörren till Helvetet och det var inte vackert. Men presentationen var fin. Jag har varit på Förintelsemuseet i Jerusalem. Jag har sett bilder och föremål. Jag har läst texter och sett videofilmer med ögonvittnesskildringar. Mängden material på museet är lika överväldigande som statistiksiffrorna från naziståren och mycket gick jag förbi. Men klumpen i magen fanns där hela tiden och tåren i ögat ofta när historien inte bara handlade om siffror utan om enskilda människoöden. Tänk att civiliserade Tyskland kunde göra något sådant. Tänk att resten av Europa så länge blundade. Det är vidrigt.

Kriget ägde rum långt innan jag var född. Ändå gick jag i de smakfullt inredda utställningsrummen med en allt större känsla av skam. Jag gjorde inte det här. Men jag är europé och jag är kristen. Och jag skäms.

Plötsligt tystnade all bakgrundsmusik och alla videoinspelningar av överlevandes berättelser. I stället beordrades vi genom det centrala högtalarsystemet att förflytta oss längst in i rummen, bort från den öppnare korridoren. Missiler flyger över Jerusalem.

Larmet var snart över, men mitt i ett museum om krig och död hade vi blivit påminda om dagens verklighet. In i Helvetet i smakfull och värdig museiförpackning trängde en stank av Helvetet i vår tid.

På en panel på museet läser jag:

Written in pencil in the sealed railway car: Here in this carload I am Eve with Abel my son. If you see my older son Cain, son of man, Tell him I …

I dag har jag suttit på en pall i Helvetets museum och bett för Israels folk. Och för Palestinas.

8 thoughts on “Helvetets museum

  1. Det är/ var ett oerhört starkt museum. Jag var där i tioårsåldern, säkert har mycket ändrats sedan dess, men det satte spår. Även utan missiler. Minns istället väskorna, som militären trodde var bomber, o hur vi snabbt fördes undan från gatan. Och de ständiga metalldetektorerna. Märkligt. Vart reser ni mer än Jerusalem o Bethlehem?

  2. Museet i sig är bara några år gammalt, men mycket av materialet har ju funnits på området redan tidigare; jag var där även vid mitt förra Israelbesök.

    Vi siktar på att besöka även Galiléen och Eilat. Och självklart vill vi bada i Döda havet.

  3. Jag har också sett det. 1993 besökte jag Israel, Jerusalem och förintelsemuseerna, ett separat för alla barn mellan 0 och 18 år. Glömmer aldrig det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *