Två partier i kyrkovalet beskriver sig gärna som demokratins garanter i Svenska kyrkan. Det handlar om centerpartiet och socialdemokraterna. Men jag hävdar att deras närvaro i kyrkans ledning är odemokratisk! Låt mig anföra fem skäl.

1. Sammanblandning av kyrka och stat

Att samma parti styr i riksdagshus och i kyrkomöte innebär rimligen att kyrkan inte kan ha en egen ståndpunkt i frågor. Därmed blir kyrkan alltjämt en inofficiell del av statsapparaten. Nu vet jag att det finns kyrkopolitiker som hävdar att man alls inte är bundna av vad partiets företrädare i till exempel riksdagen beslutar. Men å andra sidan är ett huvudmotiv att rösta på de politiska parterna att man just utifrån vad de står för i kommun och riksdag förväntas veta vad de skall stå för i kyrkan.

2. Kyrkopolitiken används som allmänpolitisk kampanj

Socialdemokrater, centerpartister och sverigedemokrater uttrycker emellanåt hur kyrkovalet är ett viktigt steg i uppladdningen för och en fingervisning inför de allmänna valen. (Centerpartiet har jag upplevt gjort detta mindre än de övriga, men i kampanjfilmerna inför årets val gör de det fullt ut.)

Ett sådant beteende är förminskande och förnedrande.

3. Politikerna har utformat ett demokratisk system som gynnar dem själva

Genom att skapa ett kyrkodemokratiskt system som imiterar de allmänna valen har de politiska partierna skapat en situation där de har rutiner och organisation för valen som ingen fristående gruppering på lika villkor kan konkurrera med. Att valet dessutom, enligt föregående punkt, används som genrep, spär på denna erfarenhet.

4. Solidaritetsröster

De politiska partierna är organisationer som samlar människor med likartad syn på hur samhället skall styras. Det handlar om skattetryck, ägandeformer, social service, familjepolitik och mycket annat. Men det handlar till väldigt liten del om tro och kyrka. Därför finns det inom varje politiskt parti medlemmar som är djupt kristna, såväl som agnostiker, ateister och anhängare av andra religioner. Och även om vi begränsar oss till dem som betecknar sig som kristna så finns där allt från karismatiska pingstvänner till privatreligiösa sporadiska bibelläsare. Att förvänta sig att dessa skulle ha samma syn på kyrkan är lite naivt. Så när de politiska partierna uppmanar sina medlemmar och sympatisörer att rösta så handlar det mer om solidaritet med partiet än om teologi. Och de har sympatisörer. Och medlemmar. För vilka det är viktigt hur vårt samhälle styrs men mindre viktigt hur kyrkan ser ut. Men solidariteten är viktig. Kontentan blir ett djupt odemokratiskt intrång i kyrkan. (Låt mig vara tydlig: intrånget är av partiet, inte av de röstande. Alla medlemmar har rösträtt, men när denna utnyttjas – inte nyttjas – av politiska partier blir det fel.)

5. Varumärkesförsprång

De politiska partierna ställer upp under samma eller snarlika namn som i de allmänna valen. De är därmed kända av väljarna eftersom de ofta syns i media och man ofta har anledning att relatera till dem. De använder själva detta som ett argument i valrörelsen: röstar man på ett parti man känner till, vet man ju vad man får. Jag har i punkten ovan argumenterat lite för motsatsen – en socialdemokrat, en centerpartist och en moderat kan sitta eniga i styrelsen för en frikyrkoförsamling och ändå stå för helt olika åsikter i samhällsdebatten. De kan lika gärna vara helt eniga medlemmar i förbundet Humanisterna.

Men igenkänningen ger röster. Gemene man känner ju lika lite till Posk och Frimodig kyrka som de känner till vilken eventuell teologi socialdemokraterna står för, och då röstar man hellre på det man känner igen. När Jesper Eneroth, ordförande för den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen, återkommande motiverar sin nomineringsgrupps förträfflighet och folklighet med hur många röster de får, smakar det därför en aning bittert.

 

Rösta på en förändring, rösta på Frimodig kyrka!