En sten bland många

49 kommentarer
En av 250 kvarvarande resta stenar i Vätteryd.

Den här stenen står på järnåldersgravfältet i Vätteryd strax söder om Hässleholm. Det är ett av Skandinaviens största gravfält med cirka 250 resta stenar, de flesta i skeppssättningar och andra formationer. Kanske har här förr funnits över tusen stenar resta till minne av familjer och enskilda som levde häromkring under det första årtusendet efter Kristus. Men trots att många av stenarna står kvar har minnet sedan länge lämnat de döda. Vem som var mäktigast vet vi inte längre. Inte vem som var roligast, vem som var tryggast eller vem som lagade godast mat. Någon fick gifta sig med bygdens finaste flicka och någon annan blev utan. Någon var omtyckt av alla, någon annan av nästan ingen. Någon gjorde kanske den viktigaste upptäckten i trakten på 250 år. Men inte ett enda namn minns vi.

Den här stenen tänker de flesta besökare till gravfältet nog inte på. Den ingår inte i någon bevarad skeppssättning. Den är inte någon stor bautasten. Den är bara en i mängden och den representerar någon i mängden av de glömda.

Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,
platsen där den stod är tom.
(Ps. 103:15–16)

När människan bortom stenen levde var det här hennes plats på jorden. Hon visste vad gårdarna och kanske byarna i närheten hette – namn som i de flesta fall är lika glömda som hon. Hon gladdes, kämpade, sörjde, lekte och hoppades. Hon levde. Och hennes verklighet var inte bara en fond till min, inte en historisk kuliss. Den var lika viktig, lika vardaglig, lika stor som min. Och redan när hon levde hade man glömt generationer som gått före.

Viktor Rydberg låter sin tomte fundera:

Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Bortom tomtens grubblerier och gravfältets anonyma stenar fortsätter psaltarpsalmen ovan: ”Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom”. Tänk att Gud minns, som vore det i går, vilken dag som var livets lyckligaste för personen eller personerna som begravts vid stenen. Och han minns de vanliga dagarna också. Och när min gravsten en gång vittrat bort kommer han att minnas mina dagar och stunder. Min tro är att jag får minnas med honom.

Tillägg: Lite fler bilder.

49 thoughts on “En sten bland många”

  1. Det var väldigt fint skrivet! Jag delar dina klokord. Vi får se om vi orkar masa oss iväg till missionshuset i Glimåkra i morgon. Det vore kul att höra dig predika. Lovar inget bestämt men estimerar att göra så.

Kommentarer inaktiverade.