Anständighet och nåd

Pastor Castor 25 februari, 2011 106 kommentarer

Den gångna söndagen hette septuagesima, latin för ”den sjuttionde”, syftande på tiden som återstår till påsk. Evangeliebokens tema för septuagesima är ”nåd och tjänst”. Av dessa två begrepp är det första överlägset viktigast för den kristna tron. Nåd handlar om att Gud älskar dig först, långt innan du kan förtjäna det, och Gud fortsätter att älska dig, när du sedan länge gjort klart att du inte förtjänar det. Tjänst för Gud är aldrig en väg till att göra sig värdig Guds kärlek eller ett sätt att nå en plats i Guds rike. Tjänst för Gud är ett enkelt försök till gensvar på hans nåd.

I söndagens predikningar anknöt jag till det intressanta tv-programmet Islam för nybörjare, en engelsk miniserie som visades på SVT 16–18 februari och som fortfarande finns tillgänglig på SVT Play (länk). I serien testar några ”vanliga” engelsmän att leva som muslimer under några veckor. De uppmanas att äta halal-mat, att undvika utmanande klädsel etc. Uppgiften är förstås utmanande för deltagarna, men vid seriens slut uttrycker sig flera av dem positivt om upplevelsen. En homosexuell ung man med promiskuösa vanor överväger till och med att omvända sig till islam.

Man skulle kunna tycka att deltagarnas positiva omdömen är förvånande och jag har läst en del kommentarer på webben som misstänker att de fått betalt eller hjärntvättats för att ge sina utlåtanden. Det är inte helt ovanligt att västerlänningar som ser att andra tar avstånd ifrån den västerländska livsstilen utgår ifrån att detta måste bero på hjärntvätt eller personlig vinning.

Jag tror faktiskt att när människor är vana att leva bara för sig själva, och kanske i första hand för kortsiktig njutning, så är det en positiv upplevelse att försöka leva ett ”rättfärdigt liv”, att leva i samklang med vad man uppfattar som Guds plan. Så levde Paulus. De livsstilsregler han följde var delvis andra, men påminde om islams livsstilsregler. Paulus och miljontals religiösa människor har genom årtusenden tagit sitt rättfärdiga liv på mycket stort allvar och det finns något gott i att försöka leva rättfärdigt eller anständigt – i TV-serien beskrivs islam som anständighetens religion. Ändå räknar Paulus sin religiösa iver som ren förlust i den gångna söndagens episteltext, Filipperbrevet 3:7–14. Jämfört med kunskapen om Jesus Kristus framstår det ”rättfärdiga” livet som en förlust, för det förslår inte. Kristus är fullständigt rättfärdig och hans nivå kan ingen nå av egen kraft. Men Kristus är ändå vägen till Guds rike, genom nåd.

Paulus och den moderne materialisten har båda tagit avstånd från ett ultrafromt, regelbestämt rättfärdighetssökande av den typ som till exempel islam, judendom och kristendomslika sekter föreskriver. Materialisten gör det utifrån ett förkastande av ett objektivt rättfärdighetsbegrepp – man menar att man inte behöver rättfärdigheten. Paulus tar avstånd utifrån insikten att människan behöver mer rättfärdighet än vad en aldrig så moraliskt ren livvstil kan ge. Materialisten som provar islam kan upptäcka något som hon har gått miste om. På motsvarande sätt kan muslimen likt Paulus i nåden upptäcka något hon gått miste om.