En liten brasklapp dyker upp allt oftare, upplever jag, när folk skriver om Jesus i diskussioner på Internet. Brasklappen jag tänker på är ”om han har funnits”. En person skriver till exempel: ”Även en ateist kan hålla med Jesus (om han har funnits i verkligheten).” Det finns många som uttrycker osäkerhet kring om Jesus verkligen funnits och en hel del som till och med menar att han troligen inte funnits. De menar då gärna att berättelserna om Jesus skapats av kyrkan något århundrade efter hans liv (om han nu funnits). De flesta kristna har å andra sidan fått lära sig att Jesu existens som historisk person är bevisad, så hur förhåller det sig egentligen?

Historisk bevisföring

Till att börja med måste vi fråga oss vad som avses med bevisning. I naturvetenskap menar man vanligen (något förenklat) att en tes kan bevisas om den stöds av upprepade och upprepningsbara experiment. Så kan man av förklarliga skäl inte bedriva historisk forskning och ett historievetenskapligt bevis är utifrån ämnets karaktär nödvändigtvis mindre handfast än ett naturvetenskapligt. Man kan jämföra med domstolsförhandlingar där man å ena sidan har att göra med teknisk bevisning, såsom fingeravtryck, DNA-analyser och videoupptagningar, och å andra sidan med vittnesmål. Den tekniska bevisningen är konkret och förhållandevis lättbedömd, medan tillförlitligheten av vittnesmål helt bygger på tillförlitligheten hos vittnena. Talar de sanning? Och om de tror sig tala sanning, har de då uppfattat situationen rätt? Att vara beroende av vittnesmål för att påvisa ett händelseförlopp bortom allt rimligt tvivel kan förefalla svagt. Ändå menar vi att det är möjligt i juridiska sammanhang. Det är den typen av bevisning som vi ofta är beroende av när vi söker belägg för historiska skeenden. Vi måste då bedöma tillförlitligheten hos de källor som beskriver skeendet, i det här fallet Jesu liv. Denna bedömning är förstås i någon mån subjektiv.

Vittnen

När Jesu existens ifrågasätts delas skriftliga omnämnanden av honom gärna upp i två grupper: kristna omnämnanden och icke-kristna omnämnanden. Detta görs utifrån föreställningen att författarna till de kristna skrifterna är att betrakta som part i målet och därmed mindre trovärdiga. Till detta antagande återkommer jag i analysen nedan, men följer uppdelningen i presentationen.

Kristna apologeter talar ofta om hur oerhört många skrifter som nämner Jesus och jämför gärna med mängden manuskript som nämner till exempel Homeros eller kejsar Tiberius. Nu är det ändå så att de flesta skrifter som nämner Jesus är skrivna på 100-talet eller senare och till skillnad från Tiberius finns det inte samtida skulpturer föreställande Jesus och han fyller inte luckan i någon successionsordning. Homeros existens är å andra sidan minst lika ifrågasatt som Jesu.

Icke-kristna vittnen

Det finns inte många bevarade texter av ickekristna författare som nämner Jesus, men jag ska kort nämna några av dem som oftast nämns. Det starkaste bevisvärdet torde ligga hos den judiske historikern Flavius Josefus som i sin judiska historieskildring från slutet av första århundradet ägnar ett stycke åt Jesus. Stycket, som kallas ”Testimonium Flavianum”, är dock knappast i sin helhet äkta utan innehåller tydliga tecken på kristen frisering. Många forskare menar dock att det finns en grundstomme i stycket som är svårt att tillskriva senare redaktörer, både utifrån språklig stil och utifrån beskrivningar som skulle vara främmande för kristna att tillföra.

Andra som vid ungefär samma tid nämner Kristus är den romerske historikern och statsmannen Tacitus, senatorn Plinius d.y. och den romerska författaren Suetonius. Det är rimligt, men inte självklart, att dessa omnämnanden är äkta och verkligen syftar på Jesus.

Kristna vittnen

De kristna vittnena består primärt av nya testamentets 27 skrifter, det vill säga böcker och brev skrivna av minst åtta författare. Av dessa brukar breven betraktas som äldre än evangelierna och det finns teorier som går ut på att den ursprungliga kristendomen inte erkände en fysisk Jesus utan enbart en andlig Kristus. Förespråkarna för dessa teorier menar att Paulus inte nämner några biografiska detaljer om Jesus, såsom hans födelse, undervisning eller under. Det vanliga svaret på detta är att berättelserna om Jesu liv förmodligen redan var en levande tradition bland brevens mottagare. Dessutom nämner ju Paulus faktiskt detaljer som måste bygga på en fysisk Jesus. I 1 Kor 15:3–7 beskriver han hur Jesus dog, uppstod och visade sig för över 500 lärjungar. Han beskriver också den sista måltiden (1 Kor 11:23–25) och anknyter till Jesu släktskap med kung David (2 Tim 2:8).

Breven och evangelierna är alltså samstämmiga och beskriver en Jesus som existerat. De är dock skrivna av kristna och författarnas syfte var inte primärt att skriva historia utan att förmedla tro (även om Lukas i sin inledning gör konkret anspråk på att skriva historiskt korrekt). Den typen av skrifter måste historievetenskapligt läsas med försiktighet. Däremot kan de inte helt avskrivas, utan det är rimligt att i dem söka förklaringar till kristendomens uppkomst. Den förklaring som tycks ligga närmast till hands är att det fanns en man som hette Jesus och om vilken samtiden hade en mängd häpnadsväckande uppfattningar – sanna eller falska.

För den som inte alls vill erkänna Jesu historiska existens blir det nödvändigt att ge en mer trolig förklaring till hur kristendomen uppkom och kunde växa sig stark under det första århundradet. Ett sådant försök är den Jesus-främmande paulismen ovan, men den motsägs som sagt av Paulus egna brev och saknar externt stöd. Att helt förkasta skrifter av kristna bekännare skapar också ett dilemma. Dels är det dessa som bör ha haft störst anledning att skriva om Jesus. Dels gör man det omöjligt att skriva om någon som verkligen framstår som trovärdig; tänk om det är så att alla samtida med Jesus som på allvar satte sig in i hans livsverk faktiskt kom att i någon mån tro på honom.

Saknade vittnesmål

Det hävdas ofta att om Jesus faktiskt levt och varit ungefär den person som kyrkan tror så borde fler skribenter ha nämnt honom. Att så inte skett tas som ett indicium på att han inte funnits. Till exempel borde den judiske filosofen Filon i Alexandria som var samtida med Jesus ha uppmärksammat honom i sina omfattande skrifter om judisk och grekisk filosofi. Men han nämner honom inte alls. Avsaknad av skrifter är dock ett svagt argument. Dels var Filon gnostiker och kan tänkas ha velat ta avstånd från det Jesus stod för, något som av skriftställare ofta gjorts genom utelämnande. Dels är det rimligt att tänka sig att om han ändå skrev om Jesus så skedde detta på ett sätt som av kyrkan skulle komma att betraktas som kätterskt, vilket skulle minska chansen att just dessa skrifter skulle behållas av de kristna munkar som bevarat hans övriga texter för eftervärlden. Avsaknaden av omnämnande hos just Filon är nog det starkaste argumentet av den typen, och motsvarande svar kan ges även i övriga fall, med tillägget att den kristna rörelsen under Jesu samtid ännu inte var tillräckligt spridd för att tilldra sig de flesta historieskrivares intresse.

Sammanfattning

Huruvida en historisk person har existerat är alltid en bedömning av sannolikheter och trovärdighet. Är porträtt och beskrivningar att lita på? Bedömningen man får göra i varje fall är om det framstår som troligast att personen faktiskt har existerat eller att bevarade dokument är falsarier, och i så fall varför dessa har framställts och hur de har fått spridning. Den vanligaste bedömningen i fallet Jesus torde vara att hans existens ger den mest lättrodda och sammanhängande förklaringen till kristendomens uppkomst och Bibelns tillkomst.