En i samhällsdebatten ofta missbrukad lag är den om yttrandefrihet. Det sker från alla möjliga håll, inte sällan även från kristna. I Dagens artikel (länk) om en musikfestival i Kulturens hus i Luleå med medverkan av blackmetalbandet Marduk används argumentet av Pierre Törnkvist, en av de ansvariga för festivalen.

Marduk är ett blackmetalband från Norrköping bildat 1990 för att, enligt sin egen webbplats, skapa den mest hädiska och brutala metal-showen någonsin. I sin repertoar har de låtar som ”Fuck me Jesus” och ”Slay the nazarene” och uppmanar (enligt Dagen-artikeln) i låten ”Jesus Christ…Sodomized” lyssnarna att kasta vatten på Jesus och döda prästen. I mars spelar bandet på Kulturens hus i Luleå, en arena för vars innehåll kommunens kulturförvaltning svarar.

Domprost Peder Jonsson har nu protesterat mot att ett band med så destruktiva budskap skall erbjudas plats i den aktuella musikfestivalen. Pierre Törnkvist svarar i Dagen med två argument. Det första är att bandet har existerat i 20 år, vilket ju nästan är sant, men jag har svårt att se relevansen av argumentet. Huvuargumentet förefaller i stället vara att ”gruppens framförande måste kunna inrymmas i friheten att uttrycka sig”. Det är ett i sammanhanget felaktigt argument. Vi har förvisso lagar om yttrandefrihet, men det är inte detsamma som att arrangörer av allehanda jippon inte har rätt att välja vilka åsikter man vill torgföra. Luleå kommun har full rätt att välja bort såväl Marduk som Åke Green från sina konserter och föreläsningsaftnar utifrån vilka budskap de finner lämpliga att för offentliga medel tillhandahålla sina invånare. När kommunen väljer att bjuda in band som Marduk måste man alltså mena att bandet har något positivt att tillföra. Ett ärligare svar från Törnkvist vore att tala om vad detta positiva är och hur det uppväger den negativa reaktion som domprosten ger uttryck för.