Påstått felaktigt påstående:Apelsiner och citroner är frukter.
Nilsson (länk till förklaring av vem han är) påpekar att alla citrusfrukter botaniskt sett är bär. Därmed skulle apelsiner och citroner alltså inte vara frukter. Detta är dock ett dubbelt felslut.
För det första används ordet "frukt" på svenska inte bara i botanisk bemärkelse utan har också en något vagare definierad kulinarisk betydelse, där indelningen mellan till exempel frukter, bär och grönsaker inte följer strikt botaniska principer.
För det andra är citrusfrukter även botaniskt sett frukter, eftersom bär definieras som mångfröiga äkta frukter. Bär är alltså en undergrupp till frukter, så det går botaniskt sett inte att vara ett bär utan att samtidigt vara en frukt.
Slutsats: Citrusfrukter är frukter och Nilssons påstående att detta skulle vara fel faller.
Påstått felaktigt påstående:Det är förbjudet att gifta sig med sitt eget adoptivbarn.
Nilsson (länk till presentationsinlägg) skriver att inget sådant förbud finns i svensk lag och hävdar i stället att adoptionen automatiskt upphör i samband med bröllopet, något som "klart och tydligt" skall vara reglerat i föräldrabalken 4:7. Den angivna paragrafen har dock inget med saken att göra. Den lyder i sin helhet:
När det gäller adoptivbarnets ställning i förhållande till adoptanten och dennes släktingar upphör all verkan av adoptionen, om adoptivbarnet adopteras av annan än adoptantens make.
Däremot anges det påstått icke-existerande förbudet så vitt jag kan förstå i äktenskapsbalken 2:3, där det står:
Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.
Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kap. 1 §.
Vid tillämpningen av första och andra styckena jämställs adoptivförhållande med släktskap. De som därvid anses som helsyskon får dock ingå äktenskap med varandra efter tillstånd av myndighet som anges i 15 kap. 1 §.
Slutsats: Inte heller detta påstående förefaller vara fel.
Påstått felaktigt påstående:Enligt Bibeln hette den första människan på jorden Adam.
Nilsson hävdar (länk till info om Nilsson och hans bok) att det inte står ett ord i den bibliska berättelsen om att mannen som Gud skapade hette Adam. Det hebreiska ordet Adam förekommer i skapelseberättelsen, men det är, enligt Nilsson, inte ett namn utan betyder kort och gott "människa". Betydelsen är förstås sann, men namn har alltid betydelser men kan vara namn ändå. Just i det här fallet kan det vara lite klurigare än vanligt att avgöra eftersom det nästan alltid går att jämställa ordet "människa" med namnet på människan i fråga så länge det inte finns flera att välja på.
Nilsson har snappat upp en diskussion som finns kring det här ämnet, men slutsatsen är förenklad och felaktig. Bibeln nämner definitivt Adam som ett namn, till exempel flera gånger i Nya Testamentet (som ju är skrivet på grekiska, vilket gör att det uppenbarligen rör sig om ett namn när det står "αδαμ", Adam). Redan i och med detta är alltså Nilssons avslöjande felaktigt. Men jag hävdar att det är felaktigt redan om vi bara tittar på förekomsterna i Första Mosebok, även om det här finns ett visst utrymme för olika tolkningar.
Den första gången "Adam" (אדם) förekommer i texten är i 1 Mos 1:26, där det i Bibel 2000 översätts "människor". Här tycks ordets betydelse vara viktigare än namnkaraktären. Fortsättningsvis är ordet i de flesta översättningar tolkat som just ett ord när det står i bestämd form ("Mannen gav sin hustru namnet Eva...", 1 Mos 3:20) men som namn när det står i obestämd form ("Detta är Adams släkttavla", 1 Mos 5:1).
Slutsats: Bibeln påstår visst att den första människan hette Adam.
Bilden är tagen av Yair Haklai och finns, med licens, här.
Påstått felaktigt påstående:Australiens urbefolkning heter aboriginer.
Jag börjar min kritiska genomgång av Ulf Ivar Nilssons bok (se det här inlägget för presentation av boken) med det allra första uppslagsordet. Utifrån en etymologisk härledning till latinet framhåller Nilsson i sin bok att ordet aborigin kort och gott betyder urinvånare och helt saknar geografisk eller kulturell definition. Han talar om att den första folkgrupp om vilken beteckningen användes fanns i mellersta Italien.
Nilssons argumentation bygger på två felaktiga axiom: att ett ord bara kan ha en betydelse samt att ett ords betydelse är beständigt, till och med när det importeras i nya språk. Eftersom det italienska folkslag som använde ordet om sig själva sannolikt inte gjorde det på svenska är detta bruk helt irrelevant för förståelsen av det svenska bruket av ordet. I Sverige används det ju faktiskt i första hand på precis det vis som Nilsson påstår är felaktigt, och när tillräckligt många väljer att använda ett ord i en måhända förskjuten betydelse så blir det faktiskt rätt. Det är så språk utvecklas. Nationalencyklopediens ordbok anger sålunda "urinvånare i Australien" som enda betydelse för ordet. SAOL 13 ger en något vidare definition: "urinvånare, särskilt om Australiens urbefolkning".
Slutsats: Det är inte alls fel att beteckna Australiens urinvånare som aboriginer, och med det förutsätta att man förstås avse just australier.
Att vara en besserwisser är att ha svårt att motstå suget att påpeka när någonting som sägs eller påstås är felaktigt. Man kan säga att en besserwisser är en sanningssägare, men trots att de flesta människor skulle skriva under på att det oftast är bra att sanningen kommer fram och att man helst inte vill sprida felaktigheter och fördomar så är en besserwisser sällan populär. Det är inte socialt acceptabelt att påpeka andras faktafel om dessa inte specifikt har bett om det. Jag är en besserwisser som med vetskap om detta försöker lägga åtminstone lite band på mig själv.
Den här bloggkategorin, Inte helt fel, kommer dock att ägnas åt idel besserwisseri, men mot en part som öppnat upp för det genom att själv agera på likartat vis – mot en annan besserwisser får man vara besserwisser (men det gäller då att vara korrekt). Det som kommer att bemötas är påståenden i Ulf Ivar Nilssons bok "Allt vi trodde vi visste men som faktiskt är fel fel fel!" (redan titelns utelämnade infinitivmärke och kommatecken skulle kunna påkalla reaktion, men i en titel kan man ju tillåta det mesta). Boken inhandlades som "jultidning" någon gång och jag slogs genast av hur tveksamma flera artiklar i den är. Jag kommer alltså, när andan faller på, bemöta flera av de påstådda felaktigheterna här.
I lördags avslutades sommarens konfirmationsläger på Åhusgården med konfirmation i Västra Vrams kyrka i Tollarp, den bästa konfirmationskyrkan vi har varit i hittills under mina somrar i Åhus. Det blev en god fest efter ett härligt läger. Det är fantastiskt att få tillbringa så mycket tid så intensivt med så goa människor och med en så god gud som är med i alltihop.
I konfirmationens redovisning visades bland annat en film där de konfirmander som ville hade fått ge ett vittnesbörd. Bland de 15 vittnesbörden sades bland annat:
"Gud har hjälpt mig att inse att jag faktiskt är någon, att jag är bra och ingen annan är som jag." "Jag tror att det är Gud som har berört mig under detta lägret"
"För första gången kändes det helt rätt att vara kristen"
Det är en gåva att få vara med där sådant händer.
(Fotogalleriet uppdateras förstås med lägerbilder efterhand som de blir klara)
För fyra år sedan kom en konfirmand till vårt läger på Åhusgården. Hon hade aldrig i sitt liv bett en bön. Hon hade aldrig tänkt att kristen tro skulle kunna vara något för henne, men hon hade hört att läger var roliga. I kväll berättade hon om detta på en andakt som hon själv var ansvarig för. En andakt för konfirmander som hon önskar skall få möta vad hon mött. Hon är konfirmandledare nu och jag hoppas och tror att hennes vittnesbörd, detta och andra, får vara lika betydelsefulla för hennes konfirmander som de är för hennes gamla konfirmandledare och numera kollega.
Jag sitter och slötittar på ett gammalt avsnitt av TV 3:s serie Grannfejden (säsong 3, avsnitt 3, kan ses på tv3 Play). När medlingen, som är programmets huvudidé, inleds får Robert Aschberg anledning att fråga en av de trätande parterna om denne tror på arvssynden. Sedan fortsätter Aschberg: "...för att om du gör det så finns det ju inte en chans att hitta någon öppning här". Nu tror jag inte att programledare Aschberg hade några långtgående teologiska eller filosofiska tankar med detta, men det fick mig att reflektera lite.
Arvssyndsläran är något av det som intuitivt kan uppfattas som lite underligt med den kristna tron. Vad det handlar om är att varje människa redan från födseln bär på synd, en synd de ärver från sina föräldrar bara genom att vara människor. Läran är mycket välbelagd i Bibeln, i så väl gamla som nya testamentet, men det känns för många främmande att inte betrakta ett barn som oskuldsfullt. En hel del hänger nog det här ihop med hur man ser på vad synd är. Om synd endast är det onda en människa gör (och tänker, säger, etc.) så är det ju svårt att tänka sig att ett nyfött barn är syndigt – barnet har ju inte gjort något ont. Men synden är mer ett tillstånd av frånskildhet från Gud, från den oändligt gode. Detta tillstånd bär bitter frukt, bland annat i form av onda handlingar. Det är ofrånkomligt, för synden finns i oss redan från födseln. Det innebär inte att det är något att slå sig till ro med, men hur vi än försöker att ändra på oss själva så kommer vi aldrig ända fram. Robert Aschberg har rätt i att om arvssynden finns (och det gör den) så är det kört för människor, goda medlare eller ej, att finna en utväg som verkligen håller. Det var därför Gud måste dö. Han skapade lösningen. Det är också därför vi döper inte bara vuxna, utan även barn: alla människor, oavsett ålder, befinner sig i den djävulska fällan och alla behöver frälsning genom Jesus Kristus. Är månne Aschberg en ofrivillig profet?
I söndags predikade jag över den apostoliska trosbekännelsens ord "(vi tror på...) de heligas gemenskap", eller enligt den gamla och alltjämt vanligaste översättningen, "de heligas samfund". Jag tänker här återge huvudtankarna.
När man stiger på en buss eller får sin biljett kontrollerad av en tågvärd kan det variera en hel del vilket bemötande man får. Om bemötandet är glatt, öppet och positivt gör det mig lite gladare, medan det känns lite trist om busschauffören eller tågvärden uppträder stressat eller otrevligt. Detsamma gäller människor man möter i alla möjliga olika sammanhang. Själv kan jag välja butik eller pizzeria utifrån vetskap om var jag får ett trevligt bemötande. Det kan vara värt några kronor extra. Det är dock inte värt så många kronor extra, då väljer jag hellre lite opersonligare service till ett lägra pris. Det positiva bemötandet i dessa sammanhang är en positiv bonus, men det är egentligen inte av avgörande betydelse.
Karin: Helt klart en resa värd att göra. Bajkalsjön missade vi dock tyvärr. Vi sov en stor del av den tid då vi eventuellt kunde ha sett sjön, och den stund vi faktiskt kollade gjorde vädret sikten då
Karin Axonov
2010-08-20 21:20
Hej! Jag har med intresse följt er resa. Transibiriska är en av mina resedrömmar som ännu inte blivit av. Rest endel i västra ryssland men inte sibirien. Såg ni Bajkalsjön? Kina vore ju så intressant.
Påstått felaktigt påstående: Apelsiner och citroner är frukter.
Påstått felaktigt påstående: Det är förbjudet att gifta sig med sitt eget adoptivbarn.
Påstått felaktigt påstående: Enligt Bibeln hette den första människan på jorden Adam.
Påstått felaktigt påstående: Australiens urbefolkning heter aboriginer.
Att vara en besserwisser är att ha svårt att motstå suget att påpeka när någonting som sägs eller påstås är felaktigt. Man kan säga att en besserwisser är en sanningssägare, men trots att de flesta människor skulle skriva under på att det oftast är bra att sanningen kommer fram och att man helst inte vill sprida felaktigheter och fördomar så är en besserwisser sällan populär. Det är inte socialt acceptabelt att påpeka andras faktafel om dessa inte specifikt har bett om det. Jag är en besserwisser som med vetskap om detta försöker lägga åtminstone lite band på mig själv.
I lördags avslutades sommarens konfirmationsläger på Åhusgården med konfirmation i Västra Vrams kyrka i Tollarp, den bästa konfirmationskyrkan vi har varit i hittills under mina somrar i Åhus. Det blev en god fest efter ett härligt läger. Det är fantastiskt att få tillbringa så mycket tid så intensivt med så goa människor och med en så god gud som är med i alltihop.
Nu har jag fått upp ytterligare lite bilder, från scouter, Kuligen och pappas 70-årsdag. Tag en titt!
Ha en fortsatt härlig resa.
Ingela
