pastorcastor.se - Blogg: Aschberg om arvssynd

Jag sitter och slötittar på ett gammalt avsnitt av TV 3:s serie Grannfejden (säsong 3, avsnitt 3, kan ses på tv3 Play). När medlingen, som är programmets huvudidé, inleds får Robert Aschberg anledning att fråga en av de trätande parterna om denne tror på arvssynden. Sedan fortsätter Aschberg: "...för att om du gör det så finns det ju inte en chans att hitta någon öppning här". Nu tror jag inte att programledare Aschberg hade några långtgående teologiska eller filosofiska tankar med detta, men det fick mig att reflektera lite.

Arvssyndsläran är något av det som intuitivt kan uppfattas som lite underligt med den kristna tron. Vad det handlar om är att varje människa redan från födseln bär på synd, en synd de ärver från sina föräldrar bara genom att vara människor. Läran är mycket välbelagd i Bibeln, i så väl gamla som nya testamentet, men det känns för många främmande att inte betrakta ett barn som oskuldsfullt. En hel del hänger nog det här ihop med hur man ser på vad synd är. Om synd endast är det onda en människa gör (och tänker, säger, etc.) så är det ju svårt att tänka sig att ett nyfött barn är syndigt – barnet har ju inte gjort något ont. Men synden är mer ett tillstånd av frånskildhet från Gud, från den oändligt gode. Detta tillstånd bär bitter frukt, bland annat i form av onda handlingar. Det är ofrånkomligt, för synden finns i oss redan från födseln. Det innebär inte att det är något att slå sig till ro med, men hur vi än försöker att ändra på oss själva så kommer vi aldrig ända fram. Robert Aschberg har rätt i att om arvssynden finns (och det gör den) så är det kört för människor, goda medlare eller ej, att finna en utväg som verkligen håller. Det var därför Gud måste dö. Han skapade lösningen. Det är också därför vi döper inte bara vuxna, utan även barn: alla människor, oavsett ålder, befinner sig i den djävulska fällan och alla behöver frälsning genom Jesus Kristus. Är månne Aschberg en ofrivillig profet?