De heligas gemenskap

I söndags predikade jag över den apostoliska trosbekännelsens ord ”(vi tror på…) de heligas gemenskap”, eller enligt den gamla och alltjämt vanligaste översättningen, ”de heligas samfund”. Jag tänker här återge huvudtankarna.

När man stiger på en buss eller får sin biljett kontrollerad av en tågvärd kan det variera en hel del vilket bemötande man får. Om bemötandet är glatt, öppet och positivt gör det mig lite gladare, medan det känns lite trist om busschauffören eller tågvärden uppträder stressat eller otrevligt. Detsamma gäller människor man möter i alla möjliga olika sammanhang. Själv kan jag välja butik eller pizzeria utifrån vetskap om var jag får ett trevligt bemötande. Det kan vara värt några kronor extra. Det är dock inte värt så många kronor extra, då väljer jag hellre lite opersonligare service till ett lägre pris. Det positiva bemötandet i dessa sammanhang är en positiv bonus, men det är egentligen inte av avgörande betydelse.

I kyrkan är det annorlunda. I själva trosbekännelsen, där vi som kyrka definierar vad kristen tro är, säger vi att vi tror på en helig gemenskap. Gemenskapstanken, det positiva bemötandet, är inte en bonus i den kristna kyrkan, det är en definierande grundbult. Det är synd att det så ofta är svårt att se.

På den kristna internetsajten Ship of Fools finns en tjänst som kallas The Mystery Worshipper och som går ut på att människor anonymt besöker kyrkor där de inte är medlemmar och inte känner någon. Utifrån besöket görs ett referat grundat på ett formulär med givna frågor. Bland frågorna finns några som berör kyrkorummet och atmosfären, några som berör gudstjänsten i allmänhet och predikan och några som är av mer social karaktär. Jag gillar särskilt frågan ”Vad händer när du efter gudstjänsten står och ser vilsen ut?” På slutet ges några sammanfattande omdömen, bland annat ett betyg på skalan 0–10 som anger hur gärna man skulle ha just den här församlingen som sin regelbundna.

Jag satte mig i söndags morse och läste igenom de tjugo senaste referaten. Av dessa valde jag ut dem som fått ett slutomdöme på minst 7 (det blev åtta stycken) eller högst 3 (7 stycken). Jag läste sedan svaren på de sociala frågorna vid dessa gudstjänster och tolkade dessa svar på en betygskala från — till +++. Jag tolkade även svaren på frågorna om gudstjänsten i allmänhet och predikan på en likadan skala. Resultatet var att alla kyrkor utom en med minst sju i slutbetyg hade +++ i socialt betyg. Det allmänna gudstjänstbetyget var också överlag högt, men inte alls lika entydigt. På motsvarande sett hade alla utom en av gudstjänsterna med lågt slutbetyg också dåliga sociala vitsord. En del av dessa hade en bra predikan eller vacker musik, men slutomdömet blev ändå lågt. Slutsatsen är föga förvånande. Gemenskapstanken är avgörande för den kristna kyrkan.

När en ensamstående förälder söker en ny kärleksrelation är det viktigt vilken plats  barnen får i den nya relationen. En stark och god förälder kräver förstås av en ny partner inte enbart att själv bli älskad, utan att även barnen skall bli älskade. Om du inte kan älska mina barn kan du inte älska mig. Det är ett sunt och naturligt tänk. Samma tänk återfinns i söndagens episteltext där det i 1 Joh
4:11: ”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.” Om du inte kan älska Guds barn kan du inte älska Gud (se även 1 Joh 4:20).

29 thoughts on “De heligas gemenskap

Kommentarer inaktiverade.